Ursprungsrösten sjunger sin självsäkra visa

Och blåser ut ljusspelet i askens skrud (i askens skrud)

Till en lövbädd där det så lämnas att förlisa

Medan sommardrömmar skingras mot fjärran longitud

Med ömmande kinder möter jag vinden

Som ömsom smeker och piskar mitt liv

Och blickar mot dess hjärtpunkt intill vygrinden

Horisonten, som komponeras av ett fjällmassiv

Vindögat vänder sig mot havet

Som blåses sönder till ett diffust dis

Vindögat är födelsenavet

Bortom vågbergens skumvita paradis (paradis)

Vindögat vänder sig mot havet

Som blåses sönder till ett diffust dis

Vindögat är födelsenavet

Bortom vågbergens skumvita paradis

Här föds du av luftströmmars omvandling

Med en blick som sargar molnens karavan (molnens karavan)

Likt en formlös ande som genomgår en förvandling

Från fridfull bris till rasande orkan

En ursinnig virvel blir skylinjens dekor

Den snärjer sjö och urtidshav

Och mässar som alt, sopran och starka tenor

I stormflodens förtrollande och hesa oktav

Vindögat vänder sig mot havet

Som blåses sönder till ett diffust dis

Vindögat är födelsenavet

Bortom vågbergens skumvita paradis (paradis)

Vindögat vänder sig mot havet

Som blåses sönder till ett diffust dis

Vindögat är födelsenavet

Bortom vågbergens skumvita paradis