[Vers 1]
Saltet gör att huden spricker upp, lämnar öppna sår där benen sticker ut
Kan inte annat än att småle
Har svårt att andas, jag förvandlas till en flugbuffé på två ben
I sina nya Gucci-dojor tål han mindre än ett barn tål
Och han har trampat mig på nerverna i fyra dar
Det kan betyda att en sanddyna blir hans grav
Tur för han att jag har knappt energi
Att förmå mina ben att ta ännu ett kliv
Har slutat tro på att jag nånsin kommer dit
I horisonten väntar inget bättre liv bara mera mer
Jesus vill att jag förlåter dom
Som har förvisat mig från byn, men jag har svårt att förlåta nån
Som håller käften för att rädda sitt skinn
Ni är smuts i mina ögon ni betyder ingenting (Öh)
[Refräng 1]
Men jag lovar att jag kommer tillbaks
Och ingen kommer hjälpa er då den dagen gryr
För hela byn kommer stå till svars
Och alla kommer få känna på mitt raseri
[Vers 2]
Akilles duka under den sista timmen
Med en lipsill som plågade mig mer än mina sjuka lögner
Om jag ska följa i hans fotsteg så kommer jag åtminstone ha lugn och ro
Solen skapar illusioner hallucinationer
Sanden blir till gräs skuggor blir till floder
De tycks försvinna varje gång jag kutar fram
Jag kupar händerna skopar upp och suger i mig sand
Så plötsligt blir det natt
Blicken fastnar på en silhuett som närmar sig jag tror att hjärnan spelar ett spratt
En röst som säger fokusera min vän
Du har så lite kvar du måste upp på benen igen
Jag vet att livet har varit orättvist
Men jag kan hjälpa dig på traven lilla människogris
Om du vill så kan vi bilda en pakt, med en droppe av blod
Behöver inget kontrakt, jag är en man av mitt ord
[Refräng 2]
Men jag lovar att jag kommer tillbaks
Fast ingen kommer säga dig när den dagen blir
Och när jag kommer för att ta betalt
Så finns det ingen räddning eller amnesty
[Vers 3]
Jag accepterar dealen
Han fyller på med mat och vatten, plus en karta och kompass för den sista milen
Och på nått märkligt sätt
Så verkar alla mina sår ha läkt igen
Och hela kroppen verkar fjäderlätt
Jag liksom svävar fram
Endast tyngd av mina minnen plus ett brinnande svärd i min vänstra hand
Och i min andra hand en filofax med namn
Med tid och plats och garanti för vad som komma skall
Kalla mig känslokall man kan bli kallad värre
Som att bli kallad Judas av sina bästa vänner
Att uteslutas och förskjutas fast det inte stämmer
Att förödmjukas nått så sinnessjukt att allt man känner
Är för att mörda dom, nu börjar gryningen
Igenom hålen i min mask ser jag byn igen
Den tonar upp sig bakom kullen lite längre fram
Jag börjar springa allt jag har med svärdet i min hand
[Refräng 3]
För jag lovade att komma tillbaka
Men ingen skulle tro på mig naturligtvis
Så nu har ni bara askan kvar
Jag kommer att få brinna i en evighet
För jag lovade att komma tillbaks
Men ingen skulle tro på mig naturligtvis
Så nu har ni bara askan kvar
Jag kommer att få brinna i en evighet
(Låt det brinna x[?])
Denna text kan vara en fiktiv story, men är mer troligen en metafor för en inre kamp i ett tufft liv.
Dessa två rader kan referera till Roffes lidande.
Någon i hans närvaro har bättre förutsättningar men klagar trots det över småsaker.
Akilles kan vara en metafor för en viss “röst” i Roffe, eller en sida av honom som stör.
En referens till slaget vid Troja, där det sägs att Akilles dog under slutet av slaget, när det nästan var över.
Akilles kvidande irriterar Roffe, som leker med tanken att göra sig av med bördan.
Han reflekterar över allt lidande och tänker att om han dör så blir han åtminstone av med hungern
Akilles, som är en mytologisk hjälte, vars enda svaghet var sin häl. Har otroligt komfortabla Gucci-skor. Ändå klagar han över sina små skavsår.
Roffe menar att trots Akilles välbärgade liv, så klagar han över livets petitesser. Han tål till och med mindre än ett barn.
Jesus lärde ut att man skulle “vända andra kinden till” och hade en gyllene regel: “Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem”.
Roffe tänker dock aldrig förlåta de som var tysta när han blev orättvist behandlad och förvisad från byn. De är lika delaktiga. Att rädda sig själv är ingen ursäkt.
Det finns ingenting värre för Roffe än att hans nära och kära kallar honom för en förrädare. Det sveket gör ondare än alla hemska ord som folk säger om honom.
