Duvorna går runt och pickar smulor i betongen

Där jag står;

Väntande i tunnelbanedån

Ja, dom, som skulle vara fredssymboler, skiter på perongen

Och jag förstår

Jag skulle själv gjort samma sak, om jag kunde flyga härifrån

Jag antar att Du går till någon ödslig krog inatt;

Denna mörka natt

Det är ett sätt att stänga av

Det hänger nån slags boxershortsmodell i alla fönster

Där jag går

Och undrar om jag vill se ut som han

Ja, det, som skulle va' kalsonger, blir en pil i våra mönster;

Hur vi mår

Beror på vad det står;

Att: Sån är kvinna, sån är man

Jag antar att Du gömmer Dig under täcket nu inatt;

Denna kalla natt

Det är ett sätt att stänga av

Och där kan tankarna få tänka som dom vill

Där finns inga flimmerljus som hjälper till

I tunnelbanedån dövas dom inre, tysta skriken

Det är svårt att få en plats här

I rusningstrafiken

Allting går så fort. Sen nån har sagt att tid är pengar

Går vi på

Fast tiden är väl gratis, vad jag vet

Sömntabletter tycks va effektivare än sängar

Sen närdå?

Vi irrar vidare i rusningen, i varsin ensamhet

Jag antar att Du proppar hjärnan full med Panodil

Och Cipramil

Det är ett sätt att hänga med

Och prylarna far runt och slickar sår som aldrig läker

Rulla på

Orsaken vill ingen ens förstå

För nån har sagt att har man gott om pengar är man säker

För vadå?

Jag menar kylan, mörkret, stan och stressen hittar Dig ändå

Jag antar att Du längtar ut till skogen då och då

Det verkar så

Där man kan slippa hänga med

Och där kan fötterna få ströva som dom vill

Där hjälper inga tåg och rulltrappor till

I tunnelbanedån dövas dom inre, tysta skriken

Det är svårt att få en plats här

I rusningstrafiken

Ja, människor går runt och pickar smulor i betongen

På ackord

Och rusandes i tunnelbanedån

Vi, som skulle vara människor, blir stoft i konkarongen

Själavård

Skjuts upp till efter döden

När vi flugit härifrån

Jag antar att Du vänjer Dig. Jag antar att Du vet;

Ensamhet:

Det är det enda vi har kvar