Mitt ibland bortglömda ting

Gror ett uns av viljans makt

Slumrande för blinda folk

Skapad för nomader

Rotlöst söker det sin plats

Bortom givna fördomsfack

Omtöcknat i slutna rum

Viss om ständig mognad

Över orons karga tid virvlar obundhetens själ

Som ett stoft från svunnen tid minner den om frihet

Genom trolöshetens gräns banar den en stig av hopp

Likt ett lönnlöv ger den liv trots fast dagen bleknar

Något lät mig fångas, att växa och att vissna

Någon lät mig rymma, att sväva och att falla