Solen strålar på din bleka barm

Glupska ögon stirra på sin öde farm

Din uppgivna kropp består

Utmärglad av själsliga sår

Sökandes i hungerns våld är du dömd att leva

På denna karga mark växer enbart död

I klorna hos dödens konung blir man aldrig adlad

Långt uppe bland trädens tomma kronor han härska

Sista löven faller långsamt ner

Likt ett timglas rinner sanden enbart ner

Fyller botten av dess forna tid

Marken täcks av löven dess tidigare liv

Ett vad om liv och död

Av dödens konung blir man aldrig adlad

Näbbar vräka i kött och blod, kött och blod

Dom skådar världen med glupska ögon

Grå skuggor samlas runt om dig